franskaspisar

Vi börjar med gasugnen:

Värmekällan i de enklaste ugnarna består enbart av brännare placerad i botten på ugnen. Alltså inget värmeelement på övre delen. Detta vållar problem när man behöver mer värme ovanifrån än underifrån. De flesta tillverkarna har löst problemet med att montera dubbla sidoväggar i ugnen, med ett par cm´s mellanrum. Den inre väggen slutar några centimetrar innan taket och värmen som stiger i mellanrummet, leds in mot mitten och värmer övre delen av ugnen. En bra ugn har en ugnslucka som släpper in minimalt med luft. Detta bidrar till att ugnen bibehåller en hög luftfuktighet. Användningen av gas ger också en högre luftfuktighet än vad vi erhållit med elslingor. Hög fuktkvot gör även att det blir lättare att få en jämn temperatur i ugnen. Eftersom vi inte vill in luft i ugnen, så håller vi ugnsluckan stängd under hela tillagningen. Maten behåller på så sätt större del av sin fuktkvot. Skall vi vara riktigt, riktigt petiga så väljer också en så liten ugn som möjligt. Gasugnar kan bli riktigt heta, 350°C-380°C är inte ovanligt.

Den här typen av ugnar är ypperliga till den mesta matlagningen, men gör sig något mindre bra till bakande. Då får vi ta till elugnen:

Elugnen har ett stort försprång när det gäller finlir med temperaturerna och passar bra till bakverk och brödbak. En förutsättning för att elugnen skall fungera optimalt är att man kan variera undre och övre värmeelementen var för sig. Har man den möjligheten, så är elugnen riktigt kul att jobba med.